Opheliahellstrom

Ibland slår tanken mig ”Tänk om vi hade ammat Savannah istället. Hade hon inte haft dessa problem då?”
Men svaret är enkelt, nej. Det skulle inte vara annorlunda. Hon hade fortfarande haft höga enzymer i tarmen, det hade inte gjort någon skillnad.
Att flaskmata Savannah från födseln har varit otroligt lätt, skönt och vi har alla tre mått bra av det. Det har fungerat för oss.  Alltså har flaskmatningen och ersättningen Ingenting med Savannahs dåliga viktuppgång att göra – som de flesta kan tro – utan det är hennes enzymer som kroppen har för att kunna fånga upp protein och näring från maten, och det är de som gör att vi går upp i vikt. Nu har Savannah för höga enzymer och det betyder att kroppen inte kan fånga upp dessa proteiner och näringar och det gör alltså så hon har mycket svårare att gå upp i vikt.
Hon äter nu en utskriven ersättning som vi beställer tillsammans med sjukhuset på apoteket. Det har gått otroligt bra hittills och varje gång vi har vägt henne har det inte varit någon ångest och ledsna tårar när vi kommit hem. Utan nu är det glädje. Sist vi vägde henne hade hon gått upp 200g på två dagar och det mina vänner, är bra för att vara Savannah Sjöström. Förut gick hon upp 200g på en hel månad! Så detta är stora steg som tas.. Jag grät när Mattias ringde och berättade om hennes viktuppgång på dom två dagarna, det forsande tårar av lycka. Det är en sådan lättnad så ni förstår inte.
Självklart ger vågen oss – eller iallafall mig – fortfarande ångest, men det är innan. Ni vet när man tar av barnet kläderna, blöjan och sedan läggs hon/han på vågen. Det är en jobbig process för mig/oss. För vi vet inte om hon gått ner, stått still eller upp 20g.  Så att se en våg gör fortfarande ont i mitt hjärta och jag blir ledsen varje gång jag ser en.
Ni som inte varit där vi är förstår nog inte hur man mår eller alla tankar som trycker ner en.
Vi krigar på dagligen med ett strikt schema om hur mycket och vilken tid Savannah ska äta, det är för hennes bästa. För fungerar inte detta i längden kommer hon bli sondmatad hemma i lägenheten och det är ingenting vi vill göra. Det om något är en extrem ångest.
Så vi känner en daglig press på oss att hon ska få i den mängd sjukhuset sagt åt oss att hon ska få i. Och får hon inte i sig den mängden så mår vi båda två jätte dåligt i slutet av dagen, vi får stress och magont.     Det går inte en endaste dag där vi är 100% glada och lugna, det är alltid något som gör oss ledsna.
Men vi kämpar på, varje jäkla dag och det är skönt om ni inte stressar oss heller med dessa frågor ”äter hon som hon ska?” ”hur går det med ersättningen?” ”hon får väll i sig rätt mängd?”  Dom frågorna är jätte jobbiga för oss, så skippa dom helst. Vi berättar om det när vi känner för det och orkar prata om det. Det är inte varje dag vi har den energin.

Sen är vi tillsagda av sjukhuset att skriva upp varje dag hur mycket hon äter och tidslag.