Opheliahellstrom

Ja, som första inlägg så tänkte jag ta upp detta med bebis no.2 som håller på att bakas i ugnen medans vi läser/skriver.
Vi har plussat med andra ord och är gravida, redan 7 månader efter att Savannah föddes.

Var det planerat eller inte? Alla frågar verkligen det. Ibland vill jag svara ”har det någon betydelse?”
Svaret på planeringsfrågan är både ja och nej. Vi ville ha en till helst nu nu nu och innan 2018 är slut. Men tajmingen var inte det bästa.
Jag hade precis opererat mig för mina cellförändringar när vi upptäckte att jag var gravid. Köpte hem kanske 4 stycken tester för att få det bekräftat och alla visade positivt.
Lyckan hoppade upp och ner inom oss båda, men rädslan fanns också där. Är cellförändringarna borta? Kommer vi klara detta rent psykiskt och ekonomiskt? Är det helt enkelt läge för en till? Alla tankar slog då som vi inte tänkt på innan.

Som de flesta vet så var graviditeten med Savannah otroligt jobbig för mig. Viktuppgången tog på mig hårdare än jag trodde och bristningarna tog ännu värre. Idag mår jag inte bra över min kropp, jag har fett kvar och mina bristningar får mig att inte gå med klänning eller shorts, eller ens sola med bikini. Men det kommer med tiden antar jag.
Så kommer jag klara en till? Det är ingenting jag kan svara på på rak arm. Jag kommer försöka att äta bättre denna gången och röra mig lika mycket som jag gjorde med Savannah. Problemet där var att jag sprang maraton Varje dag men åt skräp mat, så promenaderna hjälpte inget. Men nu ska jag äta bättre.

Cellförändringarna då. Var hos en läkare för en vecka sedan och skulle kolla om allt var borta. Men det var de inte. Läkaren kunde inte ens svara på om det bara var det längre eller om det utvecklats till den typen av sjukdom ingen i hela världen vill ha. Jag fick lämna en massa prover som dom skickade på labb och dom skulle höra av sig till mig/oss såfort dom fått ett svar. Så, har jag cancer eller inte? Det vet inte jag först om max 3 veckor.
Har jag cancer så kommer tyvärr graviditeten att få avbrytas och jag måste opereras.  Vi här hemma, håller alla våra tummar och tår på att vi klarar oss igenom detta.

Detta är första gången jag nämner det som suttit på mina tankar i snart två veckors tid. Det som ätit upp mig inifrån och fått mig till en annan person. En person som inte vill gå ut och umgås eller jobba. För allt vi tänker på är just frågan om jag klarar mig eller inte, från Det.