Ni kommer aldrig förstå känslan av att kolla på sitt barn och tänka ”vad gjorde jag för fel?” Att aldrig få tänka ”hon/han är perfekt”
Just nu känns allt helt omöjligt, allt bra känns flera mil ifrån. Och det hjälper inte av att få meddelande varje där där ni skriver ”det kommer bli bra igen ska du se” Igen? Det har inte varit bra från första början.
Det är inte kul att alla säger ”barn är olika” För jag vet det. Jag vet. Men det är så jobbigt rent psykiskt att veta att Savannah aldrig kommer få blir den där söta knubbiga bebisen, eller bebisen som kan äta en hel flaska och sen vara glad.
Vi kommer alltid ha den här bebisen som alla tänker ”men gud vad smal hon är” ”har hon bara den storleken på blöjor?” ”har hon fortfarande den storleken på kläder? Som mitt barn hade när den var nyfödd” osv osv. Ni menar inget illa, jag vet det. Men ni vet inte hur jobbigt det är att höra. Det är som en kniv i magen var enda jävla gång.
Det är jobbigt att vara mamma och inte känna sig stolt. För jag känner mig inte stolt, jag känner bara ångest. Jag känner ångest över att Savannah är 8 månader och hon kryper inte än, hon har storlek 3 på blöjor, hon har storlek 68 på kläder.
Så jag ber er alla, kan ni snälla vara tyst. Sluta fråga, sluta berätta hur bra ni har det, sluta säg att det kommer bli bra. För jag orkar inte mer.
Det här äter upp min själ, min kropp börjar ge upp. Så snälla, sluta., för jag har nog med ångest att byta blöja på henne varje gång och klä på henne. Det räcker.
