Opheliahellstrom

Varje dag i vårat liv är en berg och dalbana. Jag vet inte vart vi står i slutet av dagen, Glädje? Ångest? Ett starkt par? Tårar? Starkast på jorden? Varje dag är en fråga. Vart står vi?
Vi bråkar, nästan varje dag. Om vadå? Det vet inte vi. Det är all press som sitter på våra axlar dagligen angående Savannah’s mat som gör att vi som par glider ifrån varandra.
Att få gå och lägga sig på kvällen efter en hel dag av bråk och tårar är som att rymma från verkligheten en liten stund, men knappt det. Att få sova en hel natt nu för tiden är ingenting vi räknar med. Att bli väckt en gång i timmen är vår vardag nu, för hon äter inte men vill ha mat.
Läkarna sa till oss ”vistas inte på platser med mycket människor, hon kan bli sjuk” Dom sa att vi inte fick gå och handla mat med henne, vi ska inte gå på stan och träffa vänner med henne och vi skulle absolut inte ha henne utomhus när det är varmt. Vad ska vi göra? Sitta hemma och inte få leva ett normalt liv som alla andra?  Nej juste, vi har inte ett normalt liv. Inte alls.

Vi har fått ett barn, ett sjukt barn. Ett barn som vägrar äta mat och är infektionskänslig. Ett barn som begränsar oss och sätter våran relation på spel.
Jag vet inte om vi kommer vara ett par när allt detta är över, för det vi gör och det vi kämpar med varje dag äter upp oss.
Förutom att tvinga i Savannah mat dagligen så ska vi försöka ha våra kläder rena, ett hem som inte luktar gammalt och dammigt, disken ska vara diskad och mat ska serveras på bordet.  Den sista kan jag inte ens minnas sist vi gjorde. Vi har inte handlat mat på över 1 månad, och vad har vi levt på? Matlådor vi fick när vi låg inne på sjukhuset och sen.., Kokta grönsaker?  Matlusten och suget finns inte där, inget.  Att gå upp på morgonen är ingen självklarhet, utan det är tvång.

Blir Savannah sjuk så läggs det på oss. Vad har vi gjort för fel den här gången? Var det för att vi gick en snabbis till Ica Maxi för att handla frukt? Är det vårat fel att vi gick dit och nu ligger hon här med täppt näsa och gallskriker.
Jag är ärligt livrädd för att åka till Stockholm. Just för att vi vet inte hur hon kommer äta, hur känslig hon kommer vara mot alla människor vi kommer gå förbi. Men rädslan kommer alltid att vara där, just det där med maten. Att bara gå ner på stan och umgås med en kompis är ett stressmoment – för jag vet inte om Savannah kommer äta när det är dags för hennes måltid. Jag vet ingenting.

Jag kan känna mig besviken på mig själv – väldigt ofta.  Som nu imorse, kl 06:00 varje dag ska hon äta 180ml utskriven mat från apoteket. Men hon åt bara 30ml och sen ville hon inte ha mer och då har hon inte ätit sedan 20:00 igår och spydde upp all den måltiden. Alltså är hennes mage tom. Där ligger jag med feber, bihåleinflammation och halsont medans hon matvägrar och gallskriker. Jag slänger iväg maten och går därifrån, lägger mig i sängen och gråter.

Ofta ställer jag mig frågan ”Varför kunde inte vi bli en normal familj där vi känner maxad med kärlek varje dag, ställer upp för varandra och känna oss redo och peppad inför framtiden?”  Men det finns inget svar på den frågan, ingen kan ge oss svaret på den frågan.
Jag vet inte hur Mattias mår mitt upp i allt, för jag har inte frågat. Jag har inte haft energin eller orken till att fråga, utan jag vet bara hur jag mår varje dag. Men sen är det också den frågan ”kommer man får ett ärligt svar eller standard svaret, Bra, som alla säger”

Jag vill ärligt talat bara vara lycklig igen och känna att varje dag är en dröm.  Känna att det är spännande att få utforska och se nya saker med sin nya lilla familj. Vill bara ha en dag där jag inte behöver vara ledsen.